thereselotberg.blogg.se

Det började när jag var 11-12år. Då kom första kommentaren, den kanske var på skoj men den tog mer än så. 

Jag var en helt vanlig tjej, inte överviktig överhuvudtaget. Hade extremt bra ämnesomsättning och tog hand om egna hästar varje dag. Så träning fanns.

En oskyldig kommentar från en klasskompis i skolan, "ska du verkligen äta så där mycket?" "Du kanske ska tänka på vikten"..

Där var demonen sådd som ett elakt frö. Jag började använda förstora kläder, hade alltid en bra ursäkt när det blev middag hemma. "Jag åt massor i skolan så är inte hungrig just nu". "Tar något senare". Låtsades äta när andra åt. Ja jag blev extremt duktig på det. Ingen såg att vikten rasade för jag hade aldrig kläder som visade hur jag verkligen såg ut. Var aldrig med på gympan i skolan så behövde inte visa mig utan kläder heller. Fick specialanpassad gymnastik efter ett tag där jag inte behövde byta om bland alla andra.

Ja demonen växte. Hittade alltid fel på min kropp. Ett veck som inte borde vara där. Ett veck som egentligen bara var skinn som visade sig när jag böjde mig på något speciellt sätt eller när jag satt ner.

Detta fortsatte och blev ännu värre när jag kom till högstadiet... Där var pressen värre än mellanstadiet. 

Kände mig ful och äcklig, lite som en fetthög. Jämförde mig med alla andra, alla andra som såg tusen gånger bättre ut än mig.. Dom hade killar efter sig hela tiden , alla ville vara med dom på rasterna.

Jag har alltid varit en väldigt tyst person, en iakttagare som inte vågade prata med någon. För varför skulle dom vilja prata med mig?

Vid det här laget vägde jag runt 45 kilo och jag hittade fortfarande fett överallt på min kropp. Fett som måste bort! 

Jag började svimma dagligen efter ett tag, aldrig när någon var i närheten som tur var. Jag visste när svimningarna var nära, jag kunde stoppa det i tid. Med att sätta mig ner och låtsas att jag var lite yr..

Men så en kväll. Jag har för mig att jag var 16 år. Så skulle jag duscha. Mamma var hemma. 

Jag gick in i duschen och allt blev bara svart.

Jag tuppade av ordentligt, föll ihop rakt in i elementet. Smällen som blev hördes av min mamma, som låste upp på utsidan och rusade in i badrummet. Där låg jag avsvimmad, vikt 38kg, en hög av skinn och ben.. Mamma blev förskräckt, försökte få mig att vakna till liv. Lindade in mig i en handduk, ringde min pappa som kom direkt. 

Ingen av dom hade märkt någonting...

Man kan säga att mina föräldrar förmodligen kände sig helt värdelösa som inte hade sett att deras dotter hade tynat bort. 

Dagen efter så bokade dom tid till mig på bup, dom behövde hjälp! Professionell hjälp. Jag var helt låst i mina tankar, ingenting som dom sa kunde få mig att ändra hur jag kände om min kropp, bilden jag såg i spegeln varje gång jag kollade i den. Jag fick gå och prata med en kurator en gång i veckan, fick väga mig 2-3ggr i veckan, kolla blodvärden 1 gång i veckan.

Det kom även fram att jag hade en djup depression, så fick börja äta antidepressiva tabletter för att dämpa ångesten och det maniska beteendet som jag hade över min vikt. 

Jag hade ingen ork till någonting. Skolan gick inte alls. Jag var borta i över en månad, så till slut kom skolkurator hem till mig för att få mig att komma till skolan. Jag fick ett specialanpassat schema för att klara av dom viktigaste ämnena, så jag skulle komma in på den linjen jag ville till gymnasiet. 

Det var tufft. Jag mådde sjukt dåligt och ville bara somna in. Fick ett extremt självskadebeteende, började skära mig i armarna, låren, magen, brösten..Ja på dom ställen där det inte syntes för omgivningen. 

Fick mer och mer tabletter. Det bytes ut en medicin mot 2 andra, doser som höjdes successivt. Och så höll det på..

Nu är jag 33år och jag kan fortfarande inte se i spegeln hur jag verkligen ser ut, går jag upp 2-3kilo så får jag fortfarande ångest. Men jag kan oftast hantera det. 

Visst jämför jag mig fortfarande med alla andra. Visst tycker jag fortfarande att jag väger för mycket. Visst oroar jag mig fortfarande över att inte vara tillräckligt smal och attraktiv. Men nu blir det inte maniskt på samma sätt. 

Jag vet inte om jag någonsin kommer bli av med demonen som satte sitt frö i mina tankar, men nu kan jag i allt fall stänga in den ibland. Han äger inte min hjärna längre.

XOXO