För 5 år sedan så åkte jag ambulans. Jag va gravid och hade komplikationer sen vecka 12. Enorma blödningar som läkarna sa va helt "normalt". Innerst inne så kände jag hela tiden att det inte var det. Jag gjorde kontroll efter kontroll, ultraljud efter ultraljud men nej dom kunde inte se något konstigt. Hjärtslagen var normala tillväxten var normal. Detta var min andra graviditet så jag hade lärt känna min kropp som gravid. Jag VISSTE att det inte var normalt. Jag sa det gång på gång. Men ingen tog mig på allvar. Dagarna innan ambulansfärden så var jag på ytterligare en kontroll hos BM. Då hittade dom en blodsamling precis under bebis. "Vi skriver en notering om detta i din journal" var allt dom sa till mig. Jag bad dom att kolla upp detta mer för allt kändes verkligen helt fel. Jag blödde mer än en kraftig mens och hade gjort det i snart 8 veckor. Dom skulle höra av sig efter att dom pratat med överläkaren sa dom. Men det gjorde dom inte.
Sen kom dagen...den dagen som alltid kommer finnas kvar som den värsta dagen i mitt liv. Det började på kvällen den 17:e februari 2012. Jag hade extremt ont. Låg i soffan med min nuvarande man vi var då förlovade. Jag sa att jag hade ont, det kändes nästan som värkar. Han hämtade alvedon till mig och jag tänkte inte mer på smärtan. Jag har väldigt hög smärtgräns så tyckte inte det var så farligt. Kvällen gick och ja blödningarna var fortfarande extrema. Oron i min kropp fanns hela tiden. Vi gick och la oss och sen under natten vaknade jag i så sjukt extrema smärtor och blodet bara flödade ur mig. Jag hade nattbindor av största storlek, men var tvungen att byta ungefär var 5:e minut för då var den överfull och läckte. Det var blod överallt och jag kunde knappt gå. Min man ringde ambulans och vi lämnade över våran gemensamma dotter som då var strax över året till min bror och hans fru. Ambulansen kom och färden gick i ilfart till mälarsjukhuset. Paniken i min kropp växte, smärtan var olidlig, allt blod fick det att kännas som att slutet var nära.
Vi fick komma in på akutmottagningen i Eskilstuna först. Jag såg på läkarna att dom hade oro i ögonen. Först kom en sköterska och pratade med oss, frågade hur jag kände mig, hur länge som jag haft ont, vilka jag gått till på kontroller innan osv. Jag berättade hela historien för henne. Sen kom gynläkaren för att kolla med ultraljud. Jag kommer aldrig glömma dom små hjärtljuden, bilden av min bebis, orden hon sa. "Vi måste göra allt vi kan för att rädda DIG".
Vadå rädda mig? Rädda mitt barn va allt jag kunde säga. Tårarna rann, smärtan i min kropp växte, mitt hjärta höll på att gå sönder helt. Hon sa att hon kunde försöka stoppa värkarna men att jag inte skulle hoppas för mycket. Allt hade redan satt igång 😢. Och enligt deras "regler" så måste dom rädda mig i första hand och jag hade redan förlorat för mycket blod. Dom gav mig något för att stoppa värkarna. Sen blev vi flyttade till ett rum där vi bara kunde vänta. Vänta och se vad som skulle hända. Jag minns inte om jag lyckades somna en stund eller inte. Men jag minns min panik när jag började känna att jag kommer föda, allt jag kunde tänka var att "Nej nej inte nu!! Det är alldeles för tidigt". Jag vet att han levde allt gick så sjukt snabbt, jag hann inte ens se honom när han kom ut förrän barnmorskan tog honom och sprang ut ur rummet. Jag bara grät och grät. Mitt barn slets bort från mig.. Efter ett tag kom läkaren tillbaka, jag såg på hennes ögon att han inte fanns mer. Hon gav mig medicin för att stoppa mjölkproduktionen och berättade för mig att du måste få blod. Jag hade förlorat alldeles för mycket, 7 enheter blod gav dom mig. Vi fick frågan om vi ville se våran son. Dom kom in med honom till oss. Bilderna finns kvar. Han var så liten, så perfekt fast han inte var "färdig". Lungorna var inte färdigutvecklade så dom kunde inte göra någonting för att hålla honom kvar i livet 😢 Hade graviditeten bara kommit in i vecka 24 så hade det funnits en chans. Jag bara grät. Så mycket tårar, den största sorgen. Vi hade förlorat våran son. Frågorna finns fortfarande. Kunde dom gjort något tidigare? Någonting under alla kontroller som gjordes, istället för att säga att allt är "normalt"?
Jag visste att det inte var "normalt".
XOXO
You're always in my heart ❤